Det är något nästan meditativt med det böljande landskapet i Södra Mähren. De mjuka kullarna är klädda i vinrankor som skiftar i grönt och guld beroende på ljuset, och här och där bryts horisonten av kyrktorn och slottsfasader. Detta är Tjeckiens sydligaste region och en av Europas bäst bevarade hemligheter för den som älskar vin, kultur och öppna landskap.
Södra Mähren står för över 90 procent av Tjeckiens vinproduktion, och vin är inte bara en dryck här – det är en livsstil. Familjeägda vingårdar öppnar gärna sina dörrar för besökare och bjuder på generösa provningar. På Lahofer, en modern vingård med spektakulär arkitektur, flödar riesling, sauvignon blanc och lokala druvsorter som veltlínské zelené (grüner veltliner). Från vingårdens terrass ser man rader av vinrankor sträcka sig mot horisonten, och det är lätt att förstå varför detta är en plats man vill återvända till.
En annan pärla är Winery Kolby, som kombinerar traditionellt hantverk med modern teknik. Här handlar det inte bara om att producera vin – det handlar om att förädla varje druva till sin fulla potential. Vinmakarna talar passionerat om jordmånen, mikroklimatet och hur årgångarna påverkas av de varma somrarna och milda vintrarna.
Maten i Södra Mähren är rustik och hjärtlig, ofta med influenser från både det österrikiska och ungerska köket. På restauranger som Chateau Petit och Element serveras lokala specialiteter – långkokt nötkött i mustiga såser, hembakat bröd och självklart ett glas av regionens egna viner till varje rätt.
En av de mest minnesvärda upplevelserna är att äta middag på en vingård, där maten matchas med vin från samma plats och samtalen flyter lika lätt som drycken. Det är här man inser att vinmakarna inte bara säljer en produkt – de bjuder in till en livsstil.
Förutom vin är Södra Mähren hem åt några av Europas mest romantiska kulturmiljöer. Lednice-Valtice-området, upptaget på UNESCO:s världsarvslista, är ett drömlandskap av parker, slott och historiska byggnader. Här reser sig Lednice slott som ett gotiskt sagopalats, komplett med tinnar, torn och en prunkande slottspark. I växthuset doftar det av exotiska blommor och citrus, och under en sommarkväll kan man höra klassiska konserter ljuda över dammarna.
Från slottsområdet kan man promenera eller cykla mellan paviljonger och små sjöar – en märklig men fascinerande blandning av arkitektoniska stilar, byggda under 1700- och 1800-talet. En av de mest oväntade sevärdheterna är nog minareten som ligger i slottsparken. Trots att området domineras av klassiska centraleuropeiska slottsmiljöer, lät den aristokratiska familjen Liechtenstein, som ägt slottet i generationer, bygga en fullskalig morisk minaret i slutet av 1700-talet. Anledningen var både estetisk och lite smådramatisk: enligt en seglivad lokal legend ville den dåvarande fursten bygga en kyrka på platsen, men markägaren vägrade upplåta mark till en kristen byggnad. I ren protest valde fursten att istället resa en exotisk icke-religiös minaret – som ett slags ”titta vad jag kan”-gest. På 1800-talet var minareten ett populärt utflyktsmål för aristokratins gäster, som kombinerade utsikten med romantiska picknickar i parken. Idag är den fortfarande en höjdpunkt för besökare, inte minst eftersom den är så ovanlig i Centraleuropa – det är faktiskt den högsta minareten som byggts norr om Alperna.
När man promenerar genom Brnos gamla stadskärna är det lätt att förälska sig i dess charmiga torg, pampiga kyrkor och livliga caféer. Men under ytan bär staden på en dramatisk historia – inte minst från tiden då den stod emot den svenska arméns belägring under det trettioåriga kriget. Året var 1645, och den svenske fältherren Lennart Torstensson marscherade mot Brno med en styrka på runt 28 000 man. Målet var att inta staden och därigenom öppna vägen mot Wien. Motståndarna? En styrka på bara drygt 1 500 soldater och civila försvarare innanför murarna. Belägringen varade i nästan fyra månader. Legenden säger att Torstensson, utmattad av motståndet, gav order om att hans trupper skulle göra ett sista stormningsförsök fram till klockan tolv på förmiddagen dagen därpå – misslyckades det, skulle de dra sig tillbaka. Stadens försvarare fick nys om detta och beslutade att klockorna i Sankt Jakobs kyrka skulle ringa tolv slag redan klockan elva. Svenskarna trodde tiden var ute, avbröt anfallet och drog sig tillbaka. Brno var räddat. Än idag lever legenden vidare genom att Sankt Jakobs kyrkklocka fortfarande slår tolv gånger när klockan är 11 – som en blinkning till händelsen under det trettioåriga kriget.
Under marken bredvid Sankt Jacobsskyrkan döljer sig Europas näst största ossuarium, en slags dödskallegrotta. Här vilar skelettdelar från över 50 000 människor, många av dem offer för pestepidemier och krigets fasor. Benen är ordnat staplade, i en märklig blandning av stillsam respekt och påtaglig historisk närvaro.
Brno har fler sevärdheter under mark, nämligen Brnos vattencisterner. De massiva underjordiska tankarna, en gång byggda för att förse staden med dricksvatten, är idag öppna för besökare och ger en nästan katedral-lik upplevelse med sina höga valv och tysta ekon. Vattencisternerna har även blivit en populär inspelningsplats bland filmmakare, tack vare sina pampiga utrymmen.
Ett av stadens arkitektoniska landmärken är Villa Tugendhat, ett mästerverk inom funktionalistisk design och ännu ett UNESCO-listat världsarv. Villan ritades av den tysk-amerikanske arkitekten Ludwig Mies van der Rohe och stod färdig 1930. Beställare var det välbärgade paret Greta och Fritz Tugendhat, som ville ha ett hem som bröt helt med dåtidens tungt möblerade villor. Resultatet blev en banbrytande bostad i stål, glas och exotiska träslag – mer som ett konstverk än ett traditionellt hem. Villa Tugendhat var också tekniskt före sin tid. Den hade centralvärme, luftkonditionering, specialdesignade möbler och panormafönster som kan sänkas ner i golvet. Historien är dock dramatisk. Under andra världskriget beslagtogs villan av Gestapo, och senare användes den av den sovjetiska armén. Årtionden av förfall följde, men efter en omfattande restaurering öppnade den åter för allmänheten 2012 – i exakt samma skick som när familjen Tugendhat flyttade in 1930. I dag lockar huset arkitekturfans från hela världen som vill se hur radikal och modern en villa kunde vara för nästan hundra år sedan. Obs – boka guidad tur i mycket god tid.
Södra Mähren är en plats där allt hänger ihop – vinet, historien, naturen och människorna. Här finns ingen stress, ingen massturism, bara ett stilla flöde av liv som följer årstidernas rytm. Och när solen sjunker över vinfälten och glaset i handen är halvfullt, känns det som att man hittat en hemlighet man helst vill behålla för sig själv.
Södra Mähren nås enklast via Wien, där man på drygt en timme med bil eller buss är framme i de första vingårdarna. Flyget från Sverige tar knappt två timmar, och hela regionen är kompakt nog att utforskas på några dagar – men variationsrik nog att locka till längre vistelser.
